De flesta har nog en förutfattad mening om hur det är att vara trubadur och framföra egna eller andras alster på olika ställen. Många tror att man i princip är en gatumusikant som får betalt i den svarta slokhatten. Kanske är det så för några men jag vill dela med mig av min historia som trubadur på en italiensk restaurang i Stockholm och det är till största del en väldigt positiv upplevelse.

Kärleken till musiken

Vad driver en trubadur kan man undra. Kärleken till musiken är mitt svar på den frågan. “Den trubadur som vill bli hörd måste musicera utanför rätt fönster” (Albert Hallman) är ett citat som är både träffande och sant. Jag ser det inte som ett problem att vara trubadur utan som ett kall. Om jag skulle bli upptäckt har jag redan tränat framför publik och slipat mina färdigheter till perfektion. Vad behöver man för att lyckas som trubadur? Framför allt är det fyra komponenter som för mig vidare som trubadur:

  • Drivkraften
  • Gitarren
  • Inlevelsen
  • Rösten

Det är viktigt att verkligen känna drivkraften och viljan att ställa sig framför publik och köra egna eller andras låtar. Har man inte den rätta viljan genomskådar publiken en direkt. Folk som äter ute vill gärna bli underhållna och de nöjer sig inte med vad som helst. Att man dessutom själv kan spela gitarr riktigt bra imponerar på de flesta. Vem gillar inte ett raffigt solo? Naturligtvis måste man också leva sig in i sitt framträdande och mena det man sjunger för att nå åhörarna. Risken är annars att man blir en i mängden och en röst som ingen kommer ihåg. Man kommer långt i trubaduryrket med en bra röst. Gärna med djup, klang och en nypa whiskey.

Jag har nästan bara positiva erfarenheter av uppträdanden som jag lägger ner min själ i. Att man spelar för publik som är ute för att äta en god bit mat i goda vänners lag ser jag som en ren ära. Musiken ska lyfta hela upplevelsen och få de som äter att stanna upp och verkligen lyssna. Den som tror att en trubadur är hissmusik eller bakgrundsbrus är fel ute eller saknar någon av komponenterna för ett lyckat recept.

Livemusik

Det som verkligen lockar med trubaduryrket är att man faktiskt är ett eget liveband och kvällens underhållning. Ofta kommer folk också till restaurangen för att höra kvällens nummer. Det sporrar mig och får mig att göra mitt yttersta. Det är en extra härlig känsla att köra live och det fyller rummet med känsla och närvaro. Visst händer det att människor kan bli överförfriskade och det är inte alla som uppskattar musiken men då får man komma ihåg att det är precis så världen ser ut. Det finns negativa erfarenheter och rötägg i varje branch. Jag gör hellre det jag brinner för och känner arbetsglädje för än något annat.

Egen repertoar

Självklart har jag en egen repertoar av både egna låtar och andras som jag gärna sjunger och som jag gör extra bra. Övning ger färdighet och så är det naturligtvis även för en trubadur. Många med mig skriver egna låtar och det känns alltid extra kul att bli uppskattad för något som man skrivit text och musik till själv. Extra roligt är det när människor kommer fram efter ett framträdande och säger att de älskar låten man precis körde. Det är extra grädde på moset. Naturligtvis måste man ha en eller flera back-up låtar i bakhuvudet eftersom man som trubadur ibland måste kunna läsa sin publik. Vissa kvällar kör jag helt efter eget material och eget upplägg och det brukar gå fint det med.

Önskekväll

De kvällar som jag minns allra bäst och som är ljusast är sommarkvällar på uteserveringen. Då händer det att jag bjuder extra på mig själv med en önskekväll. Publiken får önska fritt och då får jag visa mer av min talang. Under sådana tillställningar får man en extra kontakt med publiken och en närvaro som ger ny kraft åt mitt kall. De trubadurer som går på rutin får naturligtvis göra som de vill men för mig är trubaduryrket allt annat än rutin. Det är spännande och det blir olika utfall varje gång beroende på musikval och på publiken ifråga.

Som trubadur måste man kunna hantera kontakten med publiken och de kvällar man känner att det kanske går mindre bra kan man fokusera extra mycket på nerven. All musik har en nerv och den är beroende av den som framför stycket eller låten. Om man verkligen tror på sig själv och det man gör märks det tydligt i det som framförs. Ibland har man kanske inte världens mest uppmärksamma publik men det är det jag älskar med musiken. Den är sig själv nog och den är kittet som håller människor samman. Musik når ut över alla gränser och berör människor på olika sätt. Trubaduryrket ger mig en möjlighet att leva ut en önskan att förmedla mina tankar och känslor via musiken. Melodier är som blommor och de virvlar ut i etern för att tas emot av de som lyssnar. Musik är kommunikation och det är lika viktigt för mig som att andas.

Trubaduryrket är som alla andra yrken. Det blir helt enkelt vad man gör det till och om man älskar det man gör får man för det mesta gehör. Gitarren, rösten, inlevelsen och drivkraften är det som gör mig till en bra trubadur. Den poetiska ådran och musikaliteten bidrar också till att låta mig göra det jag älskar dvs måla ögonbryn :p.

Det många inte känner till är att den fascinerande nyckelharpan faktiskt är vårt lands inofficiella nationalinstrument. Nyckelharpan fångade min uppmärksamhet eftersom jag är självlärd inom en rad andra instrument. Det kändes både lockande och en smula skrämmande på samma gång. Jag hade hört att det skulle vara lite komplicerat att förstå sig på både instrumentet i sig men också själva teknikerna.

Hur upptäckte jag nyckelharpan?

Jag gick in i mitt själv-valda projekt med en stor portion glädje och nyfikenhet. Då jag verkligen ville satsa helhjärtat var det ingen tvekan om att jag redan från början ville ha ett eget instrument. Jag hittade en fin harpa på nätet samtidigt som jag sparade en slant. En gammal oanvänd men väl fungerande nyckelharpa kunde dammas av och ges nytt liv istället för att stå oanvänd och outnyttjad i ett gammalt förråd.

Glad i hågen öppnade jag paketet från Uppland och fick se ett fiolliknande instrument som skulle hängas runt halsen, en stråke och en mängd olika sorters pinnar. Dessa pinnar var tangenter som tryckte på strängarna och stråken frambringade ljuden. Ganska snart förstod jag att det skulle krävas en hel del engagemang och koncentration för att lära sig spela nyckelharpa. Nyckeln till framgång kändes till en början väldigt långt borta. Jag hängde på mig den stora träfiolen och insåg att varenda liten rörelse genljöd i den känsliga stråken. Stress, andetag en liten darrning på handen. Stråken är dessutom väldigt kort så det finns inte mycket utrymme att jobba med.

Att bli riktigt bra på att spela nyckelharpa och hålla egna symfonier skulle det inte bli tal om men möjligtvis några enkla melodier. Många förknippar nog nyckelharpan med Åsa Jinder och en del andra skulle nog säga att den är ett utpräglat folkmusikinstrument. Det är dock fullt möjligt att spela mer moderna melodier också. Vad sägs till exempel om Abbas “Dum Dum Duddle”? Klangen i detta instrument är fantastisk. Till en början koncentrerade jag mig på att försöka skapa egna ljud och hantera alla missljud samtidigt som jag lyssnade på inspirationsmusik för att inte tappa geisten.

Efter några veckor av intensivt instrumenterande i upptäckarglädjens och nyfikenhetens anda får jag erkänna att jag emellanåt kände en krypande hopplöshet komma smygande. Om jag skulle lyckas förstå mig på detta fina instrument behövde jag lite ny inspiration och en betydligt enklare nyckel för att komma åt nyckelharpans hemligheter. Jag visste ju att de fanns därinne någonstans i resonanslådan. En enkel Google-sökning senare hade jag en del alternativ. Att åka på kurs för att lära mig spela hade jag i ärlighetens namn inte riktigt tid med och att ta privatlektioner av någon kunnig nyckelharpspelare skulle nog bli för dyrt. Det hade redan kostat en slant att köpa en egen nyckelharpa.

Till sist hittade jag ett alternativ som passade mig väldigt bra. En studiecirkel på kvällstid som jag med stor entusiasm lade ner min själ i. Att få en instruktör som kunde guida mig vidare och som kunde få mig att skapa ljud med detta fantastiska och underskattade instrument var värt varenda krona. Tack vare att jag redan hade gjort mig bekant med instrumentet så gott jag kunnat på egen hand kunde jag snabbt ta till mig av såväl teorier som tekniker. Med studiecirkeln i bagaget kunde jag spela de efterlängtande melodierna och låt mig berätta vilket svängigt instrument det här är! Det är inte svårt att förstå hur lusten att dansa till nyckelharpans toner får det att bokstavligen rycka i hela kroppen.

Summa summarum

Jag måste erkänna att det var en utmaning att lära mig spela nyckelharpa men jag ser det inte som ett nederlag att jag använde mig av en cirkel för att komma vidare i min utveckling. Det är ju trots allt ett både imponerande och svårlärt instrument som jag varmt kan rekommendera alla att prova, men bara om man har en god portion tålamod.