Nyckelharpans hemligheter

Det många inte känner till är att den fascinerande nyckelharpan faktiskt är vårt lands inofficiella nationalinstrument. Nyckelharpan fångade min uppmärksamhet eftersom jag är självlärd inom en rad andra instrument. Det kändes både lockande och en smula skrämmande på samma gång. Jag hade hört att det skulle vara lite komplicerat att förstå sig på både instrumentet i sig men också själva teknikerna.

Hur upptäckte jag nyckelharpan?

Jag gick in i mitt själv-valda projekt med en stor portion glädje och nyfikenhet. Då jag verkligen ville satsa helhjärtat var det ingen tvekan om att jag redan från början ville ha ett eget instrument. Jag hittade en fin harpa på nätet samtidigt som jag sparade en slant. En gammal oanvänd men väl fungerande nyckelharpa kunde dammas av och ges nytt liv istället för att stå oanvänd och outnyttjad i ett gammalt förråd.

Glad i hågen öppnade jag paketet från Uppland och fick se ett fiolliknande instrument som skulle hängas runt halsen, en stråke och en mängd olika sorters pinnar. Dessa pinnar var tangenter som tryckte på strängarna och stråken frambringade ljuden. Ganska snart förstod jag att det skulle krävas en hel del engagemang och koncentration för att lära sig spela nyckelharpa. Nyckeln till framgång kändes till en början väldigt långt borta. Jag hängde på mig den stora träfiolen och insåg att varenda liten rörelse genljöd i den känsliga stråken. Stress, andetag en liten darrning på handen. Stråken är dessutom väldigt kort så det finns inte mycket utrymme att jobba med.

Att bli riktigt bra på att spela nyckelharpa och hålla egna symfonier skulle det inte bli tal om men möjligtvis några enkla melodier. Många förknippar nog nyckelharpan med Åsa Jinder och en del andra skulle nog säga att den är ett utpräglat folkmusikinstrument. Det är dock fullt möjligt att spela mer moderna melodier också. Vad sägs till exempel om Abbas “Dum Dum Duddle”? Klangen i detta instrument är fantastisk. Till en början koncentrerade jag mig på att försöka skapa egna ljud och hantera alla missljud samtidigt som jag lyssnade på inspirationsmusik för att inte tappa geisten.

Efter några veckor av intensivt instrumenterande i upptäckarglädjens och nyfikenhetens anda får jag erkänna att jag emellanåt kände en krypande hopplöshet komma smygande. Om jag skulle lyckas förstå mig på detta fina instrument behövde jag lite ny inspiration och en betydligt enklare nyckel för att komma åt nyckelharpans hemligheter. Jag visste ju att de fanns därinne någonstans i resonanslådan. En enkel Google-sökning senare hade jag en del alternativ. Att åka på kurs för att lära mig spela hade jag i ärlighetens namn inte riktigt tid med och att ta privatlektioner av någon kunnig nyckelharpspelare skulle nog bli för dyrt. Det hade redan kostat en slant att köpa en egen nyckelharpa.

Till sist hittade jag ett alternativ som passade mig väldigt bra. En studiecirkel på kvällstid som jag med stor entusiasm lade ner min själ i. Att få en instruktör som kunde guida mig vidare och som kunde få mig att skapa ljud med detta fantastiska och underskattade instrument var värt varenda krona. Tack vare att jag redan hade gjort mig bekant med instrumentet så gott jag kunnat på egen hand kunde jag snabbt ta till mig av såväl teorier som tekniker. Med studiecirkeln i bagaget kunde jag spela de efterlängtande melodierna och låt mig berätta vilket svängigt instrument det här är! Det är inte svårt att förstå hur lusten att dansa till nyckelharpans toner får det att bokstavligen rycka i hela kroppen.

Summa summarum

Jag måste erkänna att det var en utmaning att lära mig spela nyckelharpa men jag ser det inte som ett nederlag att jag använde mig av en cirkel för att komma vidare i min utveckling. Det är ju trots allt ett både imponerande och svårlärt instrument som jag varmt kan rekommendera alla att prova, men bara om man har en god portion tålamod.